kärlek är en känsla, inte ord men jag försöker

Jag förvarnar innan. Detta kommer bli ett sånt där långt och superkonstigt inlägg. Fullt av känslor, kanske inte allt för obehagliga.

Igår var underbart. Träffade ju J, och det var allmänt tyst och fnissigt i början men sen det blev allting mycket bättre. Om man bortser från att hans kompis hämtade honom redan halv tio:( Men iallafall.

Direkt jag såg honom komma ner för rulltrappan visste jag det. Att gud det här kommer nog bli bra. Mitt hjärta slog trehundra slag i sekunden och jag kunde knappt andas. Den första kramen var så otroligt varm och lugnande. Han var så blyg och fin. Helt underbar.

Hans ögon är att dö för. Jag ler stort bara av att tänka på det. De är så blå att regnbågens blåaste färg bleknar. Jag kan inga fina, långa ord. Men jag använder de jag kan. Han är lång och tar så där långa snabba steg. Jag anar att det är lumpens fel. Men det gör inget, jag gillar inte folk som går långsamt, man kommer ju aldrig fram.

Iallafall, ni som känner mig vet att jag kollar på människors händer och ni vet att man ska ha en speciell sorts händer, sådär stora. Men inte för stora, inte för spinkiga fingrar. Utan lagom. Tja, speciella är dem iallafall. Han har det. Helt galet.

Han är så fruktansvärt snäll också. Helt underbar.
Men, jag ska inte bli helt uppsluppen av kärlek, det är för tidigt att säga någonting. Men det känns väldigt bra. Nästan sådär obehagligt och overkligt bra.

Han kommer hem nästa helg iallfall, och om han vill. För jag vill ju. Så ska vi väl förhoppningsvis ses. Göra nåt fint. Eller jag vet inte.

Jag vill bara träffa honom, ta del av hans värme och smaka hans läppar. Jag vet inte ens vad jag ska säga, känns lite som om inga ord kan beskriva någonting. Jag som brukar vara bra på att skriva. Men det här känns bara fel.

Nej, nu ska jag kolla på oskyldigt dömd.

Ciao.