ett hjärta är krossat

Ni som fått ert hjärta krossat innan, ni vet hur det känns. Ni som inte har fått det. Var jävligt glada för det. Men det jag känner, jag vet inte om alla känner så. Men.

Jag känner att jag inte vill vakna upp, fast ändå sover jag nästan aldrig längre. Jag känner att jag skulle kunna lägga mig på autobahn eller på en liten landsväg. Jag vet inte, det känns inte som om det spelar någon roll. Så länge det kommer bilar som kan köra över mig. Men det känns som jag kommer känna någon smärta. För den smärtan jag känner nu, är redan så hemsk att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det känns som om jag skulle kunna, kanske till och med vilja, hoppa ner i ett hav av hårda och spetsiga saker, mest för att då kan folk se det som gör ont. För den osynliga smärtan, det är fan den värsta.

Jag vill sova, men ändå vill jag inte för jag vet att jag bara kommer drömma om honom. Och då kommer jag bara vara lycklig när jag vaknar och bli fruktansvärt olycklig när jag inser att allt bara var en dröm. Det värsta är att jag kan fortfarande känna hans värme, och hans läppar. Jag kan inte glömma. Jag vet inte hur jag ska göra. Det blir ju inte bättre av att förtränga, men just nu är det det enda som fungerar. Jag vet att jag behöver prata om det, men det går inte. För jag gråter bara hela tiden.

Och nu vet jag vad ni tänker. "alltså, de var ju inte tillsammans alls länge, hur ont kan det göra egentligen". Alltså, det spelar ingen roll hur länge man har varit tillsammans. Det beror ju helt på hur stort intryck man gör på varandra. Hur hårt och långt man faller. Jag föll långt och hårt. Och det var underbart. Men nu är det allt annat är bra.

Känns som om jag upprepar alla ord jag kan. Men ändå kan jag inte förklara. Det är omöjligt.

Kärlek är underbart när det är bra.

Men hur ofta är det bra egentligen?