Det är så konstigt. Att man känner igen varje träd, varje litet hörn av en plats. Fingertopparna känner igen vissa saker så lätt att man undrar om de någonsin varit någon annanstans. Jag vill gärna säga att mina fingertoppar kände igen din hud. Att vi bara varit ifrån varandra en stund och jag inte rört någonting alls sen vi sågs, men nu är allt underbart igen och huden på dina nyckelben känns igen precis som vanligt.
Men det är bara önsketänkande.
Det jag pratar om är barndomsminnen. Vare sig det är en gammal leksak eller kläder eller något annat. Jag får alltid en sån lustig känsla i magen. Som om jag saknat det. Visst, det kanske jag har. Men inte speciellt märkbart mycket eftersom jag bara kommer på det när jag rör eller möjligtvis ser sakerna. Aldrig annars. Därför kändes det så konstigt att vara hos pappa i helgen. Vi var ute och gick, vilket jag inte gjort på evigheter, speciellt inte hos pappa. Iallafall, vi gick samma runda vi alltid gick när vi var små. Kändes som om ingenting hade förändrats. Obehagligt, men tryggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar