Det är konstigt hur vissa människor har sån makt över en, fortfarande efter lång tid.
Jag är över F (väljer att varken skriva hans mer eller mindre ökända smeknamn eller namn. Det känns dumt) men varje gång jag lyssnar på Broder Daniel brister mitt hjärta och det enda som spelas upp framför mina näthinnor är den natten vi låg i varandras armar och lyssnade på BD hela natten tills gryningen hälsade på i fönstret. Vi sa ingenting på flera timmar, det behövdes inte. Jag trodde han kände mig, förstod mig. Förstod vad jag kände och ville. Men det var precis tvärtom och han krossade mitt hjärta, mer än en gång. Han är ett as, och kommer alltid vara det. Men det spelar ingen roll.
Varje gång jag ser honom brister mitt hjärta igen.
When we were winning baby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar