Det råkar vara så att ungefär 2 veckor efter att jag fyller år är det 1 oktober och när jag hade varit 10 år i ungefär 2 veckor så flyttade min mamma från min pappa. Mina föräldrar skildes alltså, och det gör ju ungefär varannan mamma & pappa nuförtiden så många av er tycker nog inte att det är så mycket att tjoa för. Men jag var alltså 10 år, och om jag ska vara helt ärlig mot mig själv och mot er så fattade jag inte vad det innebar när det hände. Jag tänkte att det bara var på prov, ett test och att allt snart skulle bli som vanligt igen. Inte förrän den långa kalla vintern hade gått och det började bli vår igen insåg jag allvaret.
När mina föräldrar skildes så bestämde jag & min syster för att hon skulle bo mest hos mamma och jag mest hos pappa. Det var rättvisast så och det skulle funka bäst så med tanke på att mina syster och mamma både red osv. Men med tiden insåg jag att jag saknade min mamma så himla mycket. Visst, jag träffade henne ganska ofta då, ibland i veckorna och mer på helgerna. Men det blev ju aldrig som vanligt igen.
Sen träffade min pappa en kvinna och hon flyttade in. Jag tyckte jättemycket om henne och var mer och mer hos pappa på grund av det och på grund av att min mamma flyttade längre bort och jag ville ju vara hemma. Där mina vänner fanns och där allt jag kände till fanns.
Helt plötsligt gick jag typ i nian och insåg att knappt kände min mamma eller syster längre. Så himla många år då jag bara träffat dem typ var tredje, var fjärde helg, och hur mycket hinner man med då egentligen?
Så när jag och pappa fortsatte bråka och bråka och hans tjej flyttade ut och jag ett tag senare började gymnasiet och saknade min mamma så att hjärtat värkte så flyttade jag hit. Till de Havraljungska skogarna, till min mamma och min styvpappa John. Och det är himla bra här och jag och min pappa bråkar fortfarande mycket, men det betyder ju inte att jag inte älskar honom.
Och på tal om det så måste jag berätta att ingen i min familj är så jättebra på att kramas, pussas och berätta hur mycket vi faktiskt betyder för varann, men ibland så. Men det betyder ju inte att vi inte älskar varandra. Såklart gör vi det. Precis som alla andra familjer.
Att ha skilda föräldrar har både för och nackdelar såklart, men faktiskt mest fördelar om man tänker efter: föräldrarna slipper bråka och vantrivas i varandras sällskap och blir då förhoppningsvis gladare efter ett tag och det brukar ju smitta av sig till barnen. man får kanske härliga styvpappor/mammor/syskon (eller inte så härliga, alla har inte tur) som man också kan tycka om, man får två platser som sitt hem, två platser att tycka om och inreda i.
Nackdelar kan ju vara typ som att man måste fira högtider på två ställen, att man inte ses så ofta och att ekonomin inte är lika bra som den var innan.Sånt lär man sig hantera efter ett tag.
Så, summan av kardemumman är att 1 oktober har jag levt i halva mitt liv såhär, i två hem med föräldrar på två olika ställen. Och det har varit okej för det mesta. Dock känns det fortfarande som igår när mamma och pappa satte oss ner precis innan kvällens Beck-film som skulle börja klockan 21 och berättade att de skulle skiljas.
Men hur mycket fördelarna väger upp nackdelarna och hur bra det faktiskt har varit det här så känner jag mig ändå jävligt sorgsen när jag tänker eller pratar om det och hur mycket jag än skulle vilja komma över det så har jag inte det. För trots allt så dog ju en liten bit av mig den dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar