förlåt mig, men snälla försök att förstå älskling.

Bläddrar i kalendern,
letar efter dagar.
Dagar då jag inte tänkt på dig,
dagar då jag inte bitit sönder mina läppar av längtan.
Det är som om värmen försvunnit från mig.
Utan dig är allt samma sak.
Kallare än någonsin, obehagligt.
Jag är osäker på mig själv,
mer än vanligt, det är inte bra.
Så säger dem. Upp med hakan.
Upp med hakan? Om jag inte vill då?
Om jag har glömt hur man andas utan dig?
Om jag har gömt överlevnadsinstinkten och aldrig kommer hitta den igen?
Om jag inte vill utan dig?
Ska jag fortfarande bara ta upp hakan?
Vad är det för jävla uttryck, jag kan inte vara självsäker med blicken i marken?
Klart som fan att jag kan.
Men bara om dina fingrar är mellan mina,
jag behöver din värme igen.
Jag vet att vi aldrig var.
Jag vet att vi aldrig kommer bli.
Men ändå fyller du mina drömmar, mina nätter består av dig.
Jag vaknar kallsvettig,
gråt
Jag undrar ibland hur högt jag ska skrika efter dig.
Hör du mig inte? Jag tror inte det.
Hoppas inte det,
om du hör. Svara mig älskling.
Jag hör många saker, barnslig. Det är jag, men låt mig vara det då!
Det är kanske det enda sättet för mig?
Det enda sättet att komma ihåg barndomen. Den enda tid jag känt, den enda tid utan bekymmer som dessa.
Jag hör många saker, kärlekskrank. Det är jag, men vem är inte det?
Vem saknar inte någon att dela livet med?
Jag gör det, det gör ont i mig.
Huden spricker, går sönder. Finns inga ord.
Jag skriker ut i kylan, ett moln av rök är det enda beviset. Jag hörs inte.
Hörs man inte finns man inte.
Syns man inte, finns man inte.
Jag vill inte synas, jag vill inte höras. Det är oväsentligt.
Jag vill bara synas om du vill se mig.
Gråter mig till sömns. Vaknar igen, torkar bort gammal gråt och mascaraförödelse.
Anser mig vara patetisk, men det är bättre än helt okej. Bättre än medelmåtta.
Om man inte syns, då finns man inte.
Förstår du det?
tap, tap, tap.
Jag skriver, blyerts mot papper.
Krafs.
Det spelar ju ingen roll, fattar du inte vad jag säger?
Jag är patetisk, och långsint.
Men jag kan inte glömma dig.
Vill inte glömma dig älskling.
Vi var aldrig.
Kommer aldrig bli.
Det är det som gör mig gråtfärdig.
Om jag bara hade haft en chans,
du pratar som om du vill.
Men jag känner dig,
har känt din hud mot min.
Dina läppar smakade alkohol, dina läppar smakade ingenting.
Dina läppar smakade det bästa av det bästa.
Man kan inte välja vem man älskar.
Jag tror att det finns en för alla. Alla för en.
Jag vet att du är den jag behöver, du är den som är gjord för mig.
Men om du inte är det.
Varför känns det då såhär? Hur kan jag då känna mig så jävla säker?
Kan du förstå det?
Mina naglar blir kortare, dagarna längre och världen mer och mer obetydlig.
Du förstår inte. Du vet inte.
Jag ångrar allt jag gjort.
Jag vill ha det ogjort. Jag vill sudda ut allting.
För att börja om på nytt.
Jag vill att du ska älska (med) mig som bara älskande kan göra.
Som bara du kan.
Jag bryr mig inte längre.
Kom hem bara.
Ta mig med storm för helvete.
Som i de gamla filmerna, kyss mig mjukare än någonsin. Jag behöver det.
Jag kommer aldrig be om något mer, bara du tar mig som jag är.
Ta mig här och nu. Och älska mig.
Blyerts mot papper. Papper efter papper.
Bryter spets efter spets, det tar aldrig slut. Skriver romaner med mina tårar.
Du kommer aldrig förstå.
Jag kan inte berätta det på något annat sätt.
Ord är det starkaste vapnet, men du är inte här.
Det får bli skrivna ord. Jag vet att du inte läser.
Förlåt mig.

Jag saknar dig. Förstår du inte det?