eyecandy

Ingen som kommenterar min blogg, men jag fortsätter. Det är ett sätt att överleva. Ett sätt att uttrycka mig, även om ingen läser. Det är en sorts terapi.

Jag vet inte ut eller in längre, och helt ärligt talat orkar jag inte ta reda på vad jag känner heller.

Knarkar Melissa Horn och hennes röst kryper in under mitt skinn. Så tunn, och bräcklig men tillräckligt stark för att krossa mig.

Diskuterar distansförhållanden med Patrik och ljuger för både honom och för mig själv. Mest för mig, för jag vet ju hela sanningen. Jag vet vad jag vill. Jag vill ha kärlek. Och jag vet vartifrån. Men jag vet att det kommer gå åt helvete.

My faith is to be alone. Det är nog bara att gilla läget, jag vet vad ni tycker (om nån ens läser detta) , att jag överdriver. Men nej, det gör jag inte. Det känns som om jag har hamnat på botten och jag är fylld med tyngder, och jag kan inte komma upp. Vill jag ens komma upp?

Känner att min blogg blir mer eller mindre emo just nu. Men man ska ju skriva vad man känner, eller? Ni får stå ut, förhoppningsvis blir det bättre snart. Ska bara ta mod till mig. Men jag vet inte hur man gör, känns som om jag är nybörjare på det här. Nybörjare på kärlek.

Hur ska jag kunna öppna mig för någon när jag inte ens vet vad jag ska börja berätta. Jag kanske säger helt fel saker. Hur ska jag kunna känna mig bekväm i hans omgivning när jag inte ens kan se på mig själv utan att må illa? Jag kanske inte borde känna mig äcklad av mig själv, men nu är det så det är. Tycker att jag är ganska motbjudande.