Har haft en jobbig känsla de senaste dagarna. Jag vet inte om någon annan har känt samma förut men jag känner mej så himla ensam. Som om jag är ensammast i världen & att jag alltid kommer vara det. Att jag aldrig kommer hitta någon att tycka om, som tycker om mej tillbaka & bara vara trygg. När jag går i affärer så hittar jag så mycket fint men det går alltid en tanke genom huvudet som säger 'du behöver inte köpa det där för ingen kommer lägga märke till dej & ingen kommer ändå se de där söta trosorna' typ såna grejer. Jag är så himla rädd för att vara ensam. Det är som ett svart hål inom mej som bara växer större och större med tiden.
Det äter upp mej & problemet är att jag vill inte hitta någon pojke här. Jag vill inte ha någon som har samma trasiga stad & minnen bakom sig. Han får gärna ha trasiga minnen men inte härifrån. Jag vill åka långt härifrån & möta honom där. Så att jag inte behöver åka tillbaka igen.
Snälla låt tiden bara gå så fort att jag inte hinner med så att jag helt plötsligt vaknar upp en morgon i Valldal. Snälla. Jag behöver det. Snälla.
1 kommentar:
Är du helt jävla efterbliven eller? "Jag vet inte om någon annan har känt samma förut men jag känner mej så himla ensam". Tror du ÄRLIGT TALAT att ingen har kännt sig ensam förut? Droppa egot för fan!! Och om du nu är så jävla hemskt här och att du verkligen inte hittar någon mysig liten äckel svensson här, stick då? Som du beskriver det har du ju inget som hindrar dig, inga vänner, ingenting. du är tydligen heeeeelt ensam. Är det något som hindrar dig eller är det bara ditt äckliga jävla ego? Kan det inte vara så lilla du, och du helt enkelt vill ha uppmärksamhet. Stick, om det inte duger.
Skicka en kommentar