trubbel bakom mig

Jag har nu jobbat mitt sista pass på Fjellro för i år, och jag far hemåt imorgon. Min väska är redan överfull och inte ens hälften av mina saker är nedpackade ännu, bla bla bla. Sånt ni vet.
Jag vet inte riktigt vilka ni är, ni som läser min blogg men en del av er är jag ju faktiskt vän med, även på facebook. Och det råkar vara så att facebook inte riktigt fungerar som det ska just nu så jag kan inte ändra min relationsstatus. Och varför i hela fridens namn ska du göra det då, tänker ni? Jo för jag fick brev, åh tänkte jag. brevbrevbrev vad härligt! Men nääaeh, det var från Jakob och han vill, nä jag tänker faktiskt inte berätta det för det är mellan oss två, men summan av kardemumman var att han behövde ta en paus och sådär men jag tror inte riktigt på det där med paus så jag anser mig själv vara singel just nu. Anledningen varför jag inte tror på pauser är att om det en gång funnits ett tvivel så finns det tvivlet alltid kvar i hjärtat och i hjärnan senare, som ett grubbel. Och det vill jag banne mig inte vara med om! Samtidigt som jag tycker att det här är aptrist (grät som ett barn på jobbet igår. åh, proffsigt <3) så har jag nog ändå vetat det hela tiden. Att det skulle bli såhär. Jag vill inte gå in på deltaljer för det har ni som sagt inte med att göra, men jag behöver en kille som faktiskt säger och visar vad han känner. En man som inte är rädd för att känna. Och ja, jag tror att Jakob är det, eller jag vet det. För han har blivit väldigt sårad förut, och jag är absolut inte arg. Bara väldigt besviken för han kunde ju förklarat som det var innan jag blev så himla himla kär.
Men gjort är gjort (jag har tillochmed ätit hjort idag på min bjudmiddag. mums mums!) och jag åker hem till ingenting känns det som. Men jag åker hem till hela mitt liv.
Jag vägrar vara tjejen som slutar fungera utan en man vid sin sida. Jag klarar mig för fan själv! :)

puss, hörs på bussen/ när jag är hemma igen.