come on skinny love just last a year

Jag sitter helt ensam på mitt rum och är uttråkad och deppig. Som många andra dagar, men idag känns speciell. John (min mammas man) har precis hittat sin styvsyster (de hade inte träffats på typ 15 år) och nu sitter hon här med sin familj. Och i början ville jag inte gå ner, kände helt enkelt inte för det. Men nu börjar det kännas lite fånigt för vi ska ta tacos allihopa senare ikväll. Men liksom, jag känner inte för det.
Jag vill att det ska vara imorgon bitti nu så att jag & mamma kan åka till Älmhult.
Jag vill inte ha denna dåliga känslan i magen och i hela kroppen. Det är som om jag är paralyserad, förlamad på insidan fast jag kan liksom röra mig. Men allting står stilla inombords. Det var längesen jag kände mitt hjärta slå sådär hårt som det gör ibland. Himlen är röd utanför men allting annat är svart och vitt.
Jag är så himla rädd att fastna i den här känslan. Förr var jag alltid kär, så fort jag slutade vara kär i någon blev jag kär i en ny på bara en sekund. Men det var ju inget liv direkt, nu har jag inte känt någon sån känsla på säkert ett halvår. Det är väldigt skönt för jag kan använda min hjärna till andra saker och jag behöver inte gå runt och vara nervös och ha fjärilar i magen hela hela tiden. Man får nästan magsår av det. Det är inte bra, inte bra alls och därför slutade jag. Jag vet inte hur, men jag bara slutade. Nu börjar det kännas tråkigt men jag tänker inte ge efter. Om jag ska hitta någon att öppna mitt arma hjärta för igen får det fan va bra, inte bara på låtsas som det alltid var förut. Jag vill inte ha något låtsas trams, jag vill känna det på riktigt och det vet jag att man kan. Jag vet det.
Jag hoppas att livet kommer förändras när jag flyttar från Hässleholm. Tekniskt sett bor jag ju inte i Hässleholm men det räknas ju ändå till det typ. Närmaste staden liksom. Jag vill ha förändring och det är tur att jag flyttar så snart.