Jag får blåmärken superlätt och så har det typ alltid varit. Så länge jag kan minnas har jag aldrig haft en sommar ut blåmärkiga ben. Som barn älskade jag att klättra i träd (det gör jag fortfarande, bara inte lika ofta och högt) och jag slog mig ofta eftersom jag alltid var ute. Fick säkerligen nya blåmärken varje dag nästan.
Men eftersom jag inte är lika aktiv nu som jag var då har blåmärkena avtagit något. Men på jobbet skadar man sig lite hela tiden och typ i förrgår upptäckte jag ett ganska stort (typ 5 cm i diamenter) runt blåmärke strax ovanför knävecket på mitt vänstra ben. Inget jätteovanligt, men det är typ helt svart. Inte riktigt nu längre, det har börjat bli mer lila nu, men det är så märkligt. Jag kan inte komma på att jag har slagit i mig där. Och med tanke på att det är ett lustigt ställe, att det är ganska stort och runt och så pass mörkt måste jag ha slagit i ordentligt.
Aja, klockan är halv elva och jag börjar jobba om 11 timmar och trettio minuter. Ska nog sova snart, måste sätta igång en maskin med tvätt innan jag börjar jobba. Inte jättespännande, menmen :)
"you better watch out cause I like you" åh, sommarens upptäckt är definitivt Billie the Vision and the Dancers. Och jag vill hem till Hässleholm och gå på kristianstaddagarna och se dem live och önska att jag kunde hitta Joel där och våga prata med honom. Våga. Det är onekligen ett problem hos mig. Så himla dumt, när allt jag egentligen vill är att kyssa honom och ligga på gräset en varm sommarnatt och bara finnas med honom. Äh jag är töntig och rar (på norska) för det kommer ju aldrig hända. Buhu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar